Kazuo Ishiguro

Jag blev klar med en bok idag. Jag kan gilla när det finns en viss spänning i böcker, ett lätt knep för att man ska fortsätta till slutet med en bok. Men ta bort all spänning. Låt inga saker gå riktigt rätt, de få bra saker som händer har ett grått skimmer över sig eller leder ändå bara till något dåligt. Släng också in ett allt annat än "leva lyckliga i alla dar"-slut så börjar vi närma oss vad jag nyss tagit mig igenom. Har försökt kolla upp lite hur andra har tolkat boken, och även om jag såg flera nivåer i boken så missade jag vissa saker som andra sett. Men det är väl tur det, att det är fritt fram att tolka.

Men för mig handlar boken framförallt om missade chanser. Vilket är ett ämne som passar perfekt för mig. Det har nog alltid varit lite av en skräck för mig, alltid hålla alternativ öppna eftersom det kan dyka upp ett bättre alternativ längre fram. Och då menar jag inte större saker som ni andra kanske kommer att tänka på, t ex gällande partner och så. Men de mindre sakerna. Som att inte vilja boka in för mycket för lång tid i förväg. För tänk om jag skulle vilja göra något annat?

Därför var boken lite extra läskig för mig. Tänk inte bara om du missade en chans. Tänk om du missade den stora chansen. Om och om igen. Men du upptäckte inte det förrän det var för sent. Visst, du kanske kan göra lite åt saken, men gammalt kommer alltid vara i vägen, och den där känslan av besvikelse över att du inte gjorde något tidigare försvinner aldrig.

"I’m fascinated by the extent to which people don’t run away. And I think if you look around us that is the remarkable fact, how much we accept what fate has given us. Sometimes it’s just facility and sometimes it’s just simply perspective. You know, we don’t have the perspective to think about running away. And ultimately, I suppose, as I suggested when I was answering the earlier question, I was looking for a metaphor for how we face mortality and we can’t really escape from that. We can’t escape from the fact that we’ve only got a limited amount of time. We try, you know, we try and tell ourselves stories, we have religion, we try to do it with children or with our achievements outliving us but ultimately it’s very difficult to escape. So I wasn’t wanting to look at a story about escape, I was wanting to look at how we accept our fate."