Kalla mig

Känns som att jag har lite svårt att få fokus på grejer just nu. Vet inte om det är vardagen som tagit över helt, men sena kvällar när hjärnan annars brukat jobba febrilt så känns det mer som att allt står stilla. Jag oroar mig inte för svininfluensan, vaccinering eller vad det nu är man ska vara rädd för. Jag har inget stort samhällsproblem att bli upprörd över. Men klart att jag kan störa mig på saker, men det är mest mindre grejer. Som personer. Inte alltid små personer, men det är ofta mindre problem.

Har läst lite intressanta trådar på ett forum på sistone. "Vad har du för image-brytare?" handlar om saker med dig som kanske inte riktigt passar in, eller iallafall är något som man inte kunde förvänta sig om dig. Har inte skrivit något där själv, men det är skoj att fundera på. Samtidigt svårt att svara på själv, troligtvis bara en halvfrämling som skulle kunna göra den bedömningen. För mig så är jag jag.

Det andra ämnet var "Hur homogen är din vänskapskrets?". Där kan man också fundera, och man kan angripa frågan på väldigt många olika sätt. Efter intresse, religonstillhörighet, klass eller utbildning till exempel. Troligtvis så är de flesta skrämmande homogena, även de som känner att de vill vara unika. Men det borde vara nyttigt att umgås med andra än sig själv. Och ingen är en kopia, men i grupper där alla tycker likadant så kan det inte ske en utveckling. Och personlig utveckling vill vi alla uppnå, på ett eller annat sätt. Eller jag vill det. Oftast är det väldigt små steg, men med ihärdighet kan man man komma långt. Ibland kanske målet är att stanna kvar.

Jaget är, liksom nuet, väldigt flyktigt. Vem är jag? Var har man sin identitet? Alla celler i kroppen är utbytta inom ett visst antal år (orkar inte kolla upp hur lång tid det tar nu), men ändå så gör inte det någon påverkar på vem du är. Troligtvis så tycker du inte heller att din vikt har någon påverkan på den punkten, även om det rent logiskt kan finnas mer eller mindre av dig själv. Tänk om 5 kilos viktras även skulle göra att du tappade 5kg av din personlighet? Nej, det fungerar nog inte så. Men samtidigt så har jag inte samma tankar idag som igår. Jag tycker inte likadant, är inte rädd för samma saker eller springer lika snabbt som för några år sedan. Ändå anses jag vara samma person.

Eller, ibland anses inte en person vara samma person. Som en ny person. När någon har förändrats väldigt mycket. Det kan faktiskt gälla utseende, men vanligast är väl beteendemässigt. Men det kanske bara var det naturliga steget för den personen?

Våra ögon ser så lite, och när vi väl ser, ser vi fel.